Efter dagens lilla ärende så hade jag en väldigt negativ inställning.. Grejen är att jag kommit så långt varje gång, men aldrig längre än så, så varför skulle jag lyckas den här gången..?? Jag står lixom å stampar på första trappsteget..

Efter ett par timmar så ändrades inställningen till det bättre, för första gången i mitt liv så har jag kommit upp till steg två!! Jag har inte kommit ända fram än, det återstår att se.. Men att komma så här långt känns mycket bra..

Dock så spar jag lite på glädjen, man ska aldrig ropa hej innan man är riktigt säker.. Jag vågar inte chansa, för jag blir bara besviken om det inte blir enligt mina förhoppningar.

Snälla låt mej få kliva upp ytterligare ett steg, det skulle kännas så bra då, för då har jag äntligen lyckats.. Jag behöver det här, för det känns som om att jag är så nertryckt att jag inte vet om jag kan kommer längre ner..
Det gör faktiskt ont att ramla ner för trappan, och jag tror inte att jag klarar av fler smällar nu, det gör alldeles för ont..

//Angelica