Blir så less att bara skickas runt å runt...

2 mars - Akuten
Ramlar, 112, ambulans, akuten, ortopeden, röntgen, ortopeden, lindad fot så att det känns bättre, kryckor utifall att, kan jobba i slutet av nästa vecka

Helgen - hemma
Foten sväller så de känns som de ska explodera

5 - 7 mars
Avlider av tristess

8 mars
Tillbaka på jobbet

12 mars
Tar mina första steg utan kryckor sen olyckan

15 mars
Är ute på bygget igen

16 mars
Kör bil själv i stan

17 mars
Är helt utan kryckor

13 april
Ringer VC i Uppsala, får till svar att jag inte får komma dit eftersom jag är listad i Tierp, men jag kan åka till närakuten å kolla.

15 april - Närakuten
Väntar i flera timmar (känns det som), får till svar: ring sjukgymnasten å kom igång med rörligheten

16 april
Ringer SG i Tierp får tid veckan efter.

24 april
Träffar SG, får ett rörlighets- och träningsprogram

2 maj
Träffar SG igen, har 50% rörlighet i foten

3 maj - 16 maj
Måttar foten för att se om svullnaden går ner, samma storlek varje dag, ringer SG, hon vill att jag kontaktar min husläkaren för att få en magnetröntgen, ringer VC, är inte listad där, blir listad där, får en tid

18 maj - VC
Träffar husläkaren. Han kan inte ge nån remiss. Han vill att jag ska röntga om foten, på måndag morron, sedan måndag förmiddag, frågar efter en senare tid (vill få ihop de i samma veva som SG), han irrar omkring, ber mej sätta mej i väntrummet, röntgensköterskan hämtar mej, för röntga på en gång, får sitta å vänta, in till husläkaren, syns inget på röntgen, frågar mej vad vi ska göra, går å pratar med en sköterska, kommer fram till att det är bäst att skicka mej till Ackis å magnetröntgen, sedan ska jag kontakta min husläkare (för de va tydligen inte han), få en remiss till ortopeden, linda foten, äta smärtstillande om jag behöver, fyller i ett frågeformulär, han frågar men svarar själv (tur att han visste att jag inte hade peacemaker, metall i kroppen, var gravid, har cellskräck, mm)

Här står jag nu.. På måndag ska jag till VC igen, till SG å labbet, måste lämna ett prov inför MR..

Den här foten tar död på mej, eller åtminstonne mitt liv.. Är fast i mej själv, känns de som..

En enkel stukning som skulle gå över på ett par dagar - jovisst! Om de ändå hade varit en cool stukning, under en fotbollsmatch eller nåt, men en trappramling... Inte lika häftigt...

//Angelica